26:e augusti: Magnifika Marsfjället!

Larmet väckte oss redan klockan 6. Vi hade bestämt att komma iväg på vandringen tidigt, för att ha hela dagen på oss för turen. Planen var att vandra fram och tillbaka till Marsfjälletets topp, en sträcka på totalt ca 22 km. Kvällen innan hade vi förberett matsäck och kläder och delvis packat ( en rätt intressant övning utförd på en ”boyta” på ca 4 kvadratmeter: med två vuxna och två ryggsäckar var det grejer överallt och det krävdes synkroniserade förflyttningar för Per och mig annars krockade vi 😆!
Morgonen var fantastisk, kall och klar bjöd den in oss till vad som skulle bli en fantastisk vandringsdag.
Inledningen med drygt två km ganska”bökig” vandring var kanske inte jättekul- det var rejält knixigt pga stenar och rötter och tillika hela tiden uppför- men sen! Det blev flackare och därmed lättare att gå och utsikten: Ett böljande landskap öppnade upp sig där vi gick som i en gryta med toppar runt omkring oss. Stora stenar låg liksom utslängda bland små kullar och bäckar.


Med solen i ryggen fick vi bästa förutsättningar att se vyerna runt omkring. Vinden var kylig och den hade vi mot oss, men vi höll oss varma när vi gick. Förutom vinden hördes inget mer och vi såg inte heller några andra tecken på människor än stigen och ledmarkeringarna. Helt ljuvligt att uppleva naturen så!
Ett par av de branta topparna låg nära varandra, det såg dramatiskt ut. På kartan hade vi sett att leden gick igenom ett pass och det visade sig vara mellan just dessa toppar.

Passet på avstånd
Leden genom passet syns nu tydligare

Där, strax innan snön som låg i branten, tog vi en kort fikastopp och fyllde på krafterna.
När vi kommit genom passet och rundat den ena toppen, fick vi stanna och hämta andan igen: Marsfjälletets högsta toppar visade upp sig i all sin prakt, krönta med ett lager nysnö såg de imponerande ut.

Passet sett från andra sidan
Toppen är den med mest snö på sig, bakom den grå kammen


Efter att ha börjat klättringen de sista 400 höjdmetrarna som bestod av enbart stenskravel, blev vi omgångna av ett par unga schweizare. Att hänga på i deras tempo uppför var inte något att tänka på. Vi tog det lugnt och fyllde på med vätska och bars allt eftersom.


Nu kom vi upp till den nivån där snön låg över stenarna. Jag var lite orolig att det skulle bli halt, men det var faktiskt ingen större fara med det. Att ha stavarna som stöd var ändå bra, även om man fick vara försiktig då med, det fanns ju inget att sätta fast dem i och de kunde också lätt fastna mellan stenarna.
Väl uppe på toppen blev vi till att börja med insvepta i ett moln och vinden friskade på ordentligt. Här blev det inte något långt stopp då vi var svettiga och snabbt kunde bli kalla. Men faktiskt  blåste molnet ganska snabbt bort så vi  fick se ut över branten och området nedanför toppen. Så vackert!

På toppen! Snökristallerna på stolpen har formats av vinden
Utsikten från byggnaden på bilden innan

Kände oss mycket nöjda med oss själva att vi tagit oss hela vägen upp, firade med att ta en bar innan vi vände och gick ned igen. Nedstigningen bjöd inte på några konstigheter. Vi mötte ett par vandrare till på väg upp, en ensam man samt efter passet- ytterligare några. Men allt som allt inte fler än knappa tio stycken på hela dagen. Gott om utrymme med andra ord. Vi stannade till på ungefär samma ställe som första gången för kaffe paus. Nu värmde solen skönt och vi hade lä för vinden, så mössa och vantar togs av och jackan kunde öppnas. Sååå härligt att sitta på höjden och se långt ut över landskapet.

På väg mot passet vid en ledmarkering. Generellt bra och tydliga markeringar
Underbart med fika-paus!

Vi hörde enstaka knallar eka mellan topparna – småviltsjakten hade precis börjat.
Planeringen från början var att äta middag på fjället, men vi var inte hungriga ännu. När vi inte hade långt kvar till trädgränsen, gjorde vi en avstickare från leden för att undersöka lämplig matplats. Då hittade vi hjortron, helt mogna bara att stoppa i munnen, så gott! Inte tillräckligt mycket för att ta med sig, alldeles lagom bara att njuta av i stunden.


Hur som helst bestämde vi oss för att sikta på vindskyddet precis innan trädgränsen. Men där var redan upptaget när vi kom dit, en ung jägare med hund. Pratade lite med henne innan vi tog oss de sista km nerför genom skogen. Framme vid parkeringen blev vi stående ett tag och pratade med ett par andra vandrare som just kommit ner de också.
Hemma i Laikan igen blev det alltså ”fjällmat” , med bonus att som efterrätt ta det sista av blåbärspajen. Så nöjda med dagen, vi hade vandrat 24 km totalt, och allt som allt hade vi varit ute i ca 11 timmar. Skulle gärna göra vandringen igen, kanske du med tält för att kunna stanna ute längre och ta lite längre stopp.

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

Are you new to blogging, and do you want step-by-step guidance on how to publish and grow your blog? Learn more about our new Blogging for Beginners course and get 50% off through December 10th.

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

25:e augusti: Molnig topptur

Vi vaknade till grå dag viket vi var helt förberedda på. Tog en lugn skön morgon och velande om vi skulle göra en vandring eller ej. Ett av tipsen vi fått var en vandring på Satsfjället, det skulle vara en kortare vandring som skulle vara görlig även om vädret inte var på topp. Till slut bestämde vi oss för att hopp, men vi började med att fika först. Det var inte särskilt långt att åka, men det var grusväg och regn- Laikan blev rejält skitig! Efter att ha tagit på oss regnkläder, gav vi oss iväg. Det var ganska brant och lite lerigt, så varma blev vi. I början fick vi faktiskt lite utsikt innan vi kom för högt upp i molnen. Ett kort tag sken några solstrålar igenom molntäcket, så vackert! Det gav lite ny inspiration att försätta.


Ju högre vi kom, ju mer friskade vinden i, det bet rätt bra i kinderna och fladdrade i regnjackan. Trots vädret njöt jag. Så trots att utsikten till slut helt försvann, tog vi oss upp på toppen.

Tycker det är härligt att känna av vädrets makter i en hanterbar situation. Att vara både varm och torr och veta att jag inom kort får komma inomhus igen gör såklart det lite lättare att njuta.
En udda syn längs leden var resterna efter en död ren. Helt uppäten var det inte mycket mer än skelett, horn och klövar kvar.
Jag hade innan vi reste, förväntan om att se fjällen i höstfärger. Tyvärr var vi lite för tidigt ute för detta, men fläckvis kunde vi ändå få en glimt av det röda och rostfärgade.

Tillbaka i Laikan smakade varmt kaffe bra och vi hängde in allt blött i duschen för att torka. När vi åkte från fjället visade sig en ny regnbåge i kraftiga färger tvärs över vägen, så vackert!


Vi parkerade för natten vid Marsliden. Där vi fick stå bredvid vedboden vid uthyrningsstugorna, där det fanns eluttag.

Middagen blev köttbullar och makaroner och jag gjorde paj på blåbären från Skuleskogen, mums!

Obs innan gräddning!

Måndag 24:e augusti: äntligen fors och fjäll!

Efter lite velande bestämde vi oss för att lämna campingen och landa i Saxnäs till kvällen. Vädermässigt skulle denna dag vara skaplig men till tisdagen väntades regn och kyla och vi ville se Trappstegsforsen i bra väder. Dessutom kändes det som att Saxnäs var ett bättre val än Marsliden, om vädret inte ville lämpa sig för lite längre vandring. Förhoppningsvis kunde vi sedan ta Marsfjället på onsdagen.

Först besökte vi turist informationen i Vilhelmina, där vi fick ett par bra tips om kortare vandring från Saxnäs, sedan fyllde vi upp kylskåpet. Åkte längs vatten, skog och byar med ibland lite roliga namn: vid ett vägskäl stod två skyltar med de smått ironiska namnen ”Mark” respekten”Skog”.

Slutligen kom vi fram till Trappstegsforsen, där det nästan var tomt på parkeringen. Forsen var mäktig på ett ganska lugnt sätt. Fallhöjden är kanske inte så imponerande, men däremot bredden. Det som också gör den lite speciell är just ”trappstegen” som gör att intrycket bitvis är mycket symmetrisk och nästan ser lite tillrättalagt ut. Det märktes också att det var lågt vatten nu, med mer vatten hade nog intrycket blivit annorlunda.

Med forsen som utsikt, nöjt vi lite fika i husbilen medan allt fler bilar kom för att stanna och fota, många gjorde just så: klev ur bilarna, tog lite bilder och åkte sedan vidare igen.
Sen promenerade vi längs kanten av forsen och tog oss också ut på stenarna. Så vackert! Det är nåt visst med detta ständiga flöde av vatten i en fors, en känsla av evighet och förundran att vattnet inte tar slut.

Fick syn på en liten fågel som verkade trivas bra i strömmarna, den dök och simmade runt utan problem förutom att den flera gånger förgäves försökte ta sig upp på en speciell häll.

Otroligt hur den lilla kan simma i strömmen!

Saxnäs ligger mycket vackert mellan Marsfjällen i öster och Borgafjäll i väster, liksom på en holme i sjön Kultsjön. Vi parkerade oss vid hotellet ”Marsfjäll Moutain lodge” som hade ställplatser för husbilar.

Därifrån kunde man gå upp på den lilla toppen (762 m) med det charmiga namnet ”middagskullen”, vilket vi gjorde. Jag tog på mig både långkalsonger och dubbla underställ, bara 8-9 grader och kyliga vindar till det. Det var inte långt, bara knappt 1,5 km, dock ganska brant och stenigt så man fick upp pulsen ändå. Men vilken härlig utsikt det var däruppe! Fantastisk vy över Saxnäs och Marsfjällmassivet åt öster och Borgafjäll åt väster. Med kvällsolen som sprack fram genom molnen och gav alla färger extra djup blev det en härlig tur.

Marsfjällen
Vy över Saxnäs

Söndag 23:e augusti, hej då sommaren, välkommen höst!

Vaknade och åt frukost. Sedan gick jag ut och plockade lite blåbär- hade gått förbi ett ställe alldeles i början av vandringen igår där det var galet tätt med dem. Ska bli en paj framöver tänker jag.

Gick förbi våra ”nattgrannar”, de två tyska bilarna, den franska och den polska. Ingen svensk förutom oss inatt här. Närmast oss stannade en tysk familj med husvagn, ungefär i samma storlek som vår husbil dvs inte jättestor. Förutom de två vuxna, bestod familjen av fyra (!) barn. Imponerande att få det att funka måste jag säga.

Vi sa hej till Skuleskogen för denna gång och åkte vidare mot Vilhelmina. Den här etappen innehöll inga speciella händelser, vi tankade i Örnsköldsvik men kom inte in på Fjällräven outlet då de inte hade öppnat för dagen ännu. Ett fikastopp blev det såklart, inomhus då temperaturen och vindarna inte var så njutbara.

Strax utanför Vilhelmina finns campingen Kolgården som vi läst mycket gott om, och vi kan bara instämma: den ligger otroligt fint vid vattnet och med trivsamma och välskötta serviceutrymmen därtill. Ska man säga något negativt är det väl att det inte finns några enkla möjligheter att gå eller cykla där, då måste man gå längs trafikerad väg. Jag gick runt en sväng för mig själv först och hittade bla ett litet mysigt lusthus. Gick in och satte mig en stund och njöt av värmen och tystnaden därinne, ifred för den kyliga vinden..


Eftersom vi hade lite rester passade vi på att värma dessa i micron som fanns i det gemensam köket, betydligt smidigare (och snabbare) än att göra det i Omnian. Sedan avslutade vi dagen med att gemensamt promenera runt campingen.

Lördag 22:a augusti, Skuleskogen

Idag skulle vi vandra i Skuleskogen. Eftersom vi förut gått den vanligaste vägen till Slåttdalsskrevan, fick vi tips från informationen på naturum på Skuleberget, om att gå en annan led. Den gick lite västerut längs med en bäck, för att sedan vilka av österut och möta leden till skrevan. Den skulle mest gå i skogen och alltså ge skugga och lite svalka.

Det var en trevlig led, men tydligen inte så populär då vi knappt såg någon mer vandrare. Den gick långsamt uppåt med bäcken nere i botten. Trots skuggan blev vi redigt svettiga, det var hög luftfuktighet.

Rötterna bildar vackra mönster

Vi njöt av den omväxlande skogen, att då och då komma upp på höjderna och få lite utsikt är härligt!

Jag älskar att titta på alla knotiga tallar, både levande och döda är de vackra.

Vi passerade genom Slåttdalsskrevan, lika mäktig upplevelse som förra gången vi var där!

Från skrevan valde vi att gå samma väg som sist vi var i parken, då det var en tur vi verkligen uppskattade: gick  först till Tärnettsjön och ut på berget med utsikt över havet.

Sedan genom en ganska brant och knixig ravin vidare ut på Tärnettholmarna där vi tog vår sista fikastopp.

Ljuvligt att sitta på hällarna och njuta av stillheten.

Något annat som jag verkligen njuter av, är att duscha i husbilen- det är verkligen camping lyx! Ännu bättre nu när Per lagat den läckande blandaren och det trasiga duschmunstycket är bytt till ett som fungerar. Det är så skönt att fått skölja bort all svett innan man går och lägger sig.

Ovan väg till toppen

Fredag 21: e augusti.

Vaknade till en härlig morgon med dimman som låg över vattnet och öarna brevid bron, vackert! Det var tillräckligt varmt för att vi skulle kunna sitta ute och äta frukost. Sen rullade vi vidare mot Skuleberget och deras via ferrata- nu skulle vi klättra! Beslöt oss utan tvekan att välja den lättaste leden, det var trots allt länge sedan vi gick Funäsdalens klätterstig och den är dessutom betydligt lättare än den enklaste här på Skule. Efter noggrann genomgång, utprovning av hjälm och sele samt inköp av handskar, (värt varenda krona!) kantade vi iväg till starten av leden. Vi fick också gratis ett par fyllda vattenflaskor, de bjöd på det pga värmen och solen.

Först var det en kort, brant stig upp genom skogen innan vi kopplade på oss på vajern. Sen följde ett par knappa timmar (inklusive ett fikastopp) av rolig, bitvis ganska krävande klättring.

Fikahyllan, fortfarande säkrade. Ett ungt par från Lund satt med oss och hjälpte till att fota oss

Det kändes dock aldrig övermäktig och med lite funderande gick det att ta sig förbi de lite knixigare partierna utan allt för stort krångel. Även om vi använde oss av vajern, försökte vi hitta grepp i berget när det gick och känslan när det lyckades var riktigt skön!

Hade innan funderat om jag skulle ha långbyxor trots det finns vädret och med facit i hand borde jag nog tagit dem: lyckades banka i höger smalben i berget med blodvite som resultat och dessutom på nedvägen, trampa snett och ramla och få skrubbsår på vänster knä. Tur att kortbyxesäsongen snart är slut.

Väl uppe på toppen unnade vi oss en glass innan vi gick nerför berget och körde till Skuleskogen entré syd där vi skulle övernatta.

Uppe på toppen!

Vi tog ett dopp vid Kälviken, uppfriskande skönt!

Vid husbilen kom vi i trevligt samspråk med grannarna som visade sig vara lokalbefolkning. De hade lite rolig information om parken, sånt man inte kan läsa sig till. De skulle in i parken för att plocka svamp och gjorde tappra försök att få Per att våga prova, utan framgång.

Semester 2020 första dagen

Pga Corona blev semestern flyttad för min del. Med start v 33 fick vi ställa om planerna lite. Och pga lite olika orsaker (huvudsakligen Pers golfresa som ju var planerad efter vår ursprungliga semester) kom vi inte iväg förrän på torsdagen 20:a augusti.

Med tanke på väderprognosen ville vi utnyttja de dagar som såg ut att vara de sista riktigt varma och soliga. Med avfärd ganska sent, stannade vi vid Höga kusten bron för mat och övernattning. Vi passade också på att ta en promenad på ”lilla höga kusten leden” ,en fin stig bakom bron på berget med utsikt både mot bron och faktiskt även mot havet, även om det var en bit bort.

Söndag 14:e juli: gångar och go-fika i Lubeck

Nästa stopp blev på en camping några km utanför Lübeck. Här märktes det att vi närmade oss norden- såg flera husbilar/husvagnar med svensk och norsk märkning och hörde både svenska och norska talas.

Vi tog cyklarna och med kartans hjälp kom vi in till den gamla stadskärnan, en tur på ca 4 km.

Vi gick in på turist informationen och skaffade oss en stadskarta – med svensk text! Där fanns bla förslag på en rundtur, med lite information som vi följde. Vi började såklart att gå igenom dubbeltornen Hohen turn, Lubecks världsberömda ”entrè”. De var tidigare porten in till hansastaden, idag finns bla ett muesum i tornen. Sen gick vi. Mycket! Det fanns mycket att titta på i denna historiska stad. Mycket hus och fasader blev det. Mysigt var det att gå igenom några av de ”gångar” som är resultatet av människornas påhittighet: när Lübeck växte och det inte längre fanns plats för nya hus innanför stadsmurarna, byggde man små, låga ruckel mellan befintliga hus, inne på bakgårdarna. De har med åren gjorts om så att de nu är charmiga små bostäder, ofta med mycket grönska utanför. Dolda från vägen måste man gå igenom en smal gång (därav namnet) för att komma dit. Vissa är öppna för turister att gå igenom. Jättemysigt!

Förutom Hansa-epoken, är Lübeck världskänt för sin marsipan. Det tog vi fasta på! Niedereggen marsipan är världsberömt och självklart tog vi oss en fika på det anrika caféet med en marspintårtbit till kaffet. Sen gick vi runt i butiken, spanade in flera otroliga skapelse helt gjorda i marsipan i det lilla museet ovanpå caféet. Lite inköp att ta med hem gjordes också, både traditionell marsipan men också marsipante- (visade sig vara otippat gott, köpte dumt nog bara en kartong).

Middag blev jättegoda burgare på ”Peter Pan”, en kedja med lite extra arbetade hamburgare, mums!

13:e juli: Magdeburg och Schwerin- häftig teknik och fantastiskt slott

Vi lämnade camping Jersleber och åkte till slussarna och ” båthissen” strax innan Magdeburg. Riktigt coolt att se detta jättebygge och hur det faktiskt fungerade. Vi stannade så att vi såg en båt (ingen liten segelbåt utan en stor fraktbåt!) åka med ”hissen”, coolt att se hela ”apparaten” sjunka till nästa vattennivå- ställning, båt och vatten.

Resan fortsatte mot Schwerin, där vi förstått att det skulle finnas ett vackert slott, (det var ju ett tag sedan vi såg ett sådant nu faktiskt). Vi hamnade i lite köer pga en olycka, som tur är verkade den inte så allvarlig. Efter lite trassel hittade vi rätt till parkeringen där vi kunde få stå över natten. Tyvärr var den full, det lyste  ”fullt ” på displayen till den helautomatiska betalstationen. Men vi chansade och väntade en stund och hade tur: efter bara dryga 5 minuter körde en bil ut så vi kunde köra in.

Slottet var verkligen mycket vackert, ffa trädgården! och inte gjorde det saken sämre att vi hade sol och blå himmel som lyste upp både slottet och omgivningarna. Vi strosade runt en stund i gamla stan. Det var trevligt men gick inte att jämföra med de städer vi hittills besökt i Tyskland.

Runt slottet var det iaf  mycket på gång: det var matmarknad ”gourmet”, i slottsparken, musikal strax utanför slottet på en utomhusscen och teater inne på slottsområdet. Allt utomhus.

Vi fixade lite mat och åt. Sedan väntade ut tiden tills musikalen började och tjuvlyssnade lite utanför, vi hade till slut förstått att det var ”spelman på taket” som spelades, så vi kände ialla fall ”om jag hade pengar”, trevligt! på väg till Laikan stannade vi också och lyssnade lite till livemusik där gourmetfestivalen fortsatte. Väl på plats, bröt värsta åsk- och regnvädret ut, nöjda var vi att vi hann hem utan att bli blöta.

Fredag 12:e juli: Magdeburg, otrevligt bemötande och oväder

Vi lämnade Ziegenrück. Upplevde det lite som att köra i nya Zeeland den första biten: vägen var smal och kurvig Det var backigt och gott om höga träd och  massor med grönska. Detta landskap försvann dock inom kort och stora fält med odlingar tog vid.

Stannade och fikade efter vägen, såg ut över ett av dessa gigantiskt stora sädesfält som finns här. Liksom majsfält som ibland aldrig verkar ta slut!

 

Vi tog sikte på en camping utanför Magdeburg. Den såg spännande och annorlunda ut på hemsidan (nu kunde man ju tycka att vi var nöjda med det utifrån vår senaste upplevelse, men nej då!). När vi kom fram, såg det hela väldigt udda ut: få, lite slitna husvagnar stod på den smala ytan mot vattnet. Vi blev tveksamma, var ju ändå rätt nöjda med knepiga campingplatser just nu. Vi såg inga campare men en man i slitna shorts och T-shirt kom fram till oss när vi precis stannat. Han kunde ingen engelska. Vi frågade om det fanns plats för oss en natt och det gjorde det. Eftersom vi fortfarande kände oss lite tveksamma, undrade vi hur långt det var att cykla in till Magdeburg och fick svaret 26 km. Det avgjorde saken, och vi förklarade för mannen att det var för långt och att vi ville komma närmare stan för att kunna cykla in och därför inte skulle stanna på hans camping. Han började då, på tyska, prata mycket och jag förstod inte allt, men iallafall att vi inte fick stå runt omkring på området i närheten av hans camping. Jag förklarade att vi skulle leta rätt på en annan camping, sa hej och så vände vi. Vi stannade till en liten bit bort, där det var ett utrymme bredvid vägen ( där inga åkte eftersom campingen låg helt ute på en slags udde, vid en slags hamn) för att ringa ett par andra campingar.  Vi fick inget svar och skulle precis börja köra igen, när mannen från campingen dyker upp med bil bredvid oss. Vevar ner rutan för att höra vad han vill, men förstår inte hälften av det han säger, upplever inte att han försöker hjälpa oss, mer än att allt är ”verboten”. Försöker förklara att vi bara stannat för att ringa, men han verkar fortsatt irriterad och vi skyndar oss iväg, glada att vi bestämde oss för att inte bo på hans camping. Istället stannar vi vid Camping Jeberlee, en jättestor camping vid en konstgjord sjö, där de allra flesta besökare var sk ”dauer camper, dvs långtidscampare.

En kort tid efter att vi kommit tillrätta började det mullra oroväckande. Och efter ytterligare en stund drog ett rejält regn och åskväder in! det blev som en liten sjö utanför husbilen. Vädret satte alltså stopp för planerna på att ta en promenad eller cykeltur den kvällen.